Jag har känt mig nästan gråtfärdig i stort sett hela förmiddagen, men det har jag självklart hållit tillbaka. Och jag vet hur fånigt det låter men nu är det en hel del som jag verkligen saknar och inte kan sluta tänka på. Som jag saknar så så så mycket!
Varför måste allt som så känns bra få ett slut? Och varför ska jag bli så rädd att glömma bort alla fina minnen om jag slutar tänka på dem?
2 kommentarer:
vet vad du pratar om!! <3
Boje skrev en dikt som är helt underbar men sorglig: "Det gör ont när knoppar brister" tror typ det handlar om att det gör ont att växa och bli stor.
Skicka en kommentar