Idag är jag ensammast i världen. Det finns ingen jag kan prata med. Berätta saker för. Eller det har jag nog aldrig kunnat göra, på riktigt. Eller har jag det? Med någon jag vet lyssnar och vill hjälpa till. Fast det kanskr är mitt eget fel, det kan vara jag som håller inne på allt.
Idag är den dag då allt känns hemsk och hela kroppen bara värker och kinderna är alldeles salta. Och det finns ingenting jag kan göra åt det. För hur jag än försöker blir det bara fel. För även om jag menar "väl" med det jag gör, missuppfattas det ändå.